Evighet

I fredags gick K i pension. Det var ett stort stag för mig, och ett ännu större för henne. Men det fick mig att fundera över tiden. Från att ha haft en tidshorisont på allt från en sekund, " nu dör jag? vad tur att jag dör lycklig? var dettaa allt?" till fyrtiofem minuter i väntan på ambulansen, till ett dygn, i väntan på operationen, till två veckor, tre veckor och sedan en vecka i taget och någonstans på vägen-en insikt om att det var ett sätt att komma vidare, det skulle inte bli bra till nästa vecka, eller veckan därpå. Men kanske till sommaren. Och där nånstans, började evighetsperspektivet köra över mig. Det blir inte bra. Det varar för evigt. När slutet kommer börjar evigheten. Och på rehab med K för sista gången klarade jag att klämma 15 kg. En så lustig sak. En sådan bagatell, den sista dagen. Nu börjar resten. Det vanliga, det som ska vara tills det tar slut.

En spegelbild att se sig i

Nu när handen inte längre ser så ankommen ut, är det ibland omöjligt att förklara vad det innebar att skära v ig den. Och framförallt vd det innebär, att ha skurit av sig den. Och människor jag möter som vet hur lång oh besvärlig rehabiliteringen hittills varit, frågar " hur går det med handen?" Och jag har svårt att svara, jag håller upp den, sträcker och böjer, och säger "det går framåt, det är mycket kvar, men det går framåt" och så frågar en lite om känseln, och undrar om nerverna har vuxit ihop igen. Och jag säger att nerverna inte växer ihop, utan att de växer ut. " det är nya nerver om växer ut, nya omogna nerver förstår du, som växer ut. Sakta sakta försöker jag lära em var de har hamnat i handen, och vad de förväntas göra där. " och så frågar en mig om det känns som om handen sover, och jag svarar "någonting åt det hållet, kanske, men mest känns den stel" sedan har vi oftast pratat färdigt om det, och jag står kvar med min hand och känner mig blåst på möjligheten att förklara och beskriva hur det verkligen känns. Men i går träffade jag kusin H. Kusin H, som jag träffar en gång om året i samband med älgjakten, då han hälsar på hos oss. Han kom fram sa "Anna! Din hand... Jag fick höra om det först flera månader efter att det hade hänt! " och jag förberedde mig på att börja berätta, tog av vanten och visade upp handen och sa " nu syns det kanske inte så mycket men..." "Jag vet!" Sa kusin H. " titta här" så visade han mig. Kusin H har en gång i tiden skurit av sig det nervrör som går till Lill-och ringfringret, och en sena. Hans lillfinger sticker ut, precis som mitt. Hans ringfringer går inte att flytta i sidled, precis som mitt, och hans känsel i dessa två fingrar är precis som min. Och plötsligt fanns det någon i mitt kök som visste precis hur det känns, vilka svårigheterna är, hur illa man fryser och hur besvärligt det är att stoppa handen i fickan när lillfingret liksom inte följer med, utan blir hängande utanför. Och någon som förstod, att trots denna skada som fortfarande upptar så stor del av tillvaron, efter för hans del 14 år, livet går vidare, och ens hand inte blir primär i uppfattningen av en som människa. Vi utbytte erfarenheter och skrattade åt hur lika vi blivit omhändertagna, hur väl vi mindes se första dagarna efter våra olyckshändelse, och hur konstigt det känns i handen när en gör ditt eller datt. Och det var en befrielse. Det var en befrielse, att träffa H, som faktiskt har blivit så bra. Kusin H är slaktare och styckar kött, tonvis med kött varje dag. Med sin hand. Det vore väl attans då, om inte jag skulle kunna klara mig med min. Men mest värdefullt var det att få prata med någon som vet precis hur det känns inne i handen. Som vet att det inte går att beskriva, att det inte liknar något en kan jämföra med. Och att det är nervernas centrala funktionalitet i handen, som påverkas, och vad det får för långsiktiga konsekvenser på muskulatur och leder. Så nu vet jag, har fått det bekräftat, och det är gott.

Vem var det som sa?

När jag låg på köksgolvet, och ambulanssjuksköterskan ringde efter helikoptern frågade jag om han trodde att jag skulle bli kvar på sjukhuset över natten. "Ja, det lär du nog bli" sa han, "du vet du behöver ju sjukgymnastiken och sånt efter operationen." Och jag såg för mitt inre hur detta skulle gå till. Jag skulle opereras, och sedan få träffa en sjukgymnast, dagen efter, tänkte jag Och Sedan skulle jag åka hem. När jag kom ut från uppvaket med det jättestora blåa gipset funderade jag lite på vad en sjukgymnast skulle kunna göra, men oroade mig inte vidare för det, förrän på söndag förmiddag, när doktorn sa att jag skulle hem. "Men sjukgymnastiken då?" Undrade jag, bland annat. Jag var helt övertygad om att det skulle komma en sjukgymnast och sätta sig ner vid min säng och tala mig igenom min rehabilitering. Ge mig instruktioner och ett blad med bilder på hur jag skulle göra för att träna handen. Ibland kan jag tänka, att en som läkare vet väldigt lite om vad patienten snappat upp under sin lilla vårdrunda, som för min del ju var väldigt kort, om en då, som läkare tror att patienten som sitter där framför en med en nyligen avskuren och påsatt hand, själv kommit på den frågan, kan en nog få för sig att hon är knäpp. Så jag fick en lapp om hur man håller svullnaden nere, tog mitt pick och pack och åkte hem. Nu vet jag hur det fungerar, med sjukgymnastiken och arbetsterapin när en skurit av sig en hand.

I centrum

På rehab stötte jag på doktor T. Han som sa "om sex månader som först, kan du förnimma något som påminner om känsel." Det var också han som gipsade om mig.han mindes inte mitt namn, men väl att jag gått igenom ett växthus. Han kom in när jag var hos Ylva, och igen förväntade jag mig vågen. Men doktor T. är inte typen som gör vågen, uppenbarligen. Jag ställde mig stolt upp och visade hur långt jag kan sträcka ut fingrarna och nästan ropade "13 kilo!" Och han tittade på mig, på samma sätt som han gjorde förra gången och gången dessförinnan, liksom som om han hade velat säga "jaså... Och? " men visste att han inte borde, och därför försökte se ut som om han inte hade lust tt säga det. "Du sa,"sa jag, "att om sex månader som först kan du förnimma något som kan liknas vid känsel" "ja," sa dr T. där han stod och varken beundrade mig för mitt goda minne, eller min hand, " ja.. Stämde det?" Och då förstod jag tt han inte visste. Han viset inte, och ändå blev han inte förvånad. "Men, källa doktorn, " sa jag, för han är verkligen en doktor, " jag kunde ju känna skillnad på varmt och kallt redan efter fyra månader, och idag, efter nio månader kan jag känna när K petar med fisklinan på mina fingertoppar, och trycka 13 kilo." Och sedan tänkte jag, men sa inte " det borde du väl förstå, när du ser min hand, att jag förnam känsel långt långt innan det hade gått sex månader." Sedan gick han. Och det tog mig två dygn att inse att han är fullt upptagen av mer spektakulära händer än min. Ända tills nu har jag funderat över varför jag kände mig lite skamsen när jag gick därifrån. Men nu vet jag, det var inte skamsenhet, det var helt enkelt lite besvikelse över att jag inte var mer omtalad.

Om att flytta ett berg

Det är inte rehab så ofta nu. Det var sex veckor sedan sist, igår när jag var där. Och det är nog ganska bra, eftersom utvecklingen av handen går långsammare nu. Jag blir så lätt otålig. Så vi mätte styrkan. Jag hade blivit mycket starkare i höger hand. Man kan säga extremt stark. Och i vänster hade jag blivit starkare, och mer uthållig. Både i helhandsgrepp och nyckelgreppet. Jag fotograferade av normalkurvan, för att minnas det fantastiska i att kvinnor med friska vänsterhänder kan trycka 1 kg mer än jag, med min trasiga. Iallafall de tio svagaste procenten. Styrka föder styrka, kraft föder kraft. För varje litet gram jag orkar mer, kan jag kräva mer. kan jag utmana och pressa mig, och skapa förutsättningar för att nå målet. Man kan, teoretiskt återvinna 50% av handens styrka efter en sådan nervskadad som jag varit med om. K visade mig en annan konstig sak med min hand. Jag kan inte dela på lång- och ringfringret, och har väl inte funderat så mycket över det, utan antagit att det har något med senorna att göra. Så är det inte. Det handlar om att hjärnans signaler via nerverna inte tolkas rätt, för det är så rörigt där än. Eftersom just den lilla muskeln som sitter där inte fattar vad den ska göra, blir den understimulerad. Så när jag hittar den, och drar i sär fingrarna för första gången, en millimeter, så vet jag hur man gör och så kan jag träna på det också. Det måste gå fortare nu. K slutar den sista oktober. Efter rehab gick jag med mina arbetskamrater på bowling. Det har aldrig fallit mig in att jag inte skulle kunna bowla. Men sanningen att säga, vad är att kunna bowla?

Taberas, och ängslan

Vi plockade ur växthuset i lördags, tömde krukor, rensade bort lite ogräs, ordnade med ett litet orangeri i vardagsrummet för citronen och avocadon och ställde krukorna med basilika frostfritt i hopp om att få dem att sova bort vintersäsongen och sedan vakna. Och mitt i allt detta taberas på tomater och paprika, gick jag runt och försökte tänka på att det faktiskt är gräsligt osannolikt att jag skulle ramla igen. Men andra saker som en aldrig kunnat föreställa sig kan hända, skulle kunna hända. Det var ett fantasieggande sammanträffande denna helgen, med 20 års minnet av Estonias förlisning. De få personer som överlevde den, hade fantasi nog att föreställa sig att det som hände den natten, faktiskt skulle kunna hända, mod att gå i livbåtarna och kraft och styrka att överleva. Det är inte bara att kunna föreställa sig, en måste ha en plan också, och hälsan. Jag försöker ofta föreställa mig de mest extrema scener, för att kunna vara förberedd, tänka ut hur jag, i en given katastrof skulle ta mig ut och slutligen överväga, om jag är tillräckligt stark för att klara det. Och det är där min hand har ställt till det för mig, för eftersom jag antagligen inte kan hala mig ner för ett rep längre, kanske inte heller häva mig upp eller fösa bort en arg tjur, har jag blivit räddare, mindre benägen att utsätta mig för risken att hamna i en sådan situation. Samtidigt, när jag står inför den, som på tågresan då jag och lille Kasper skulle dela kupé med en jättestor, jättefarlig hund, försöker jag faktiskt att skapa bilder av hur jag, i en eventuell nödsituation där den jättestora, gränslöst farliga hunden går till anfall inne i den pyttelilla tågkupen, kompenserar min ofärdighet på ett eller annat sätt. Det innebär en annan form av rädsla, och det innebär en för mig ny form av hantering av den. Jag är inte rädd. Jag är inte försiktig. Jag är bara lite mer förutseende, än förr. Och fantiserar lite mer helt enkelt. Och det ska jag säga dig, det finns en uppsjö av katastrofer av mer eller mindre stor omfattning, en varje dag slipper vara med om!

Oändlighet

Vi pratade i kafferummet, en dag om livets ändlighet. Om hur och när man orkar känna att det finns ett slut nånstans, och förhålla sig till det som någonting som inte bara driver ångest. Alla de där små markörerna på väg mot ålderdom och död, alla oåterkalleliga små skeenden man bockar av i livets kalender. Hur orkar man leva, när man närmar sig döden? Jag har verkligen oroat mig för detta, för att komma fram till att det snart är slut, att landa i ett det inte finns nåt mer att hämta, att "aldrig kunna" ditt eller datt igen," att aldrig komma tillbaka "till hit eller dit. Att veta att det inte finns utrymme kvar. Så låg jag där i växthuset, en dag i december 2013, mitt i livet och med alla aldrig förträngda, full av förväntan och glädje, med en avsliten pulsåder och tänkte att "nu dör jag, men jag dör lycklig" så är nämligen livet. Det tar plötsligt och överraskande slut. Och även om tiden intill dess med nödvändighet blir kortare för varje dag som går, så kan man låta det vara med det och finna sig i att ett aldrig mycket väl kan ersättas av en annan möjlighet. Det kanske rent av är så, att man får chansen att vara pensionär, eller få barnbarn, ett par exempel på åldersmarkörer som jag fram till december i fjol var oerhört rädd inför, och som jag idag ser an med positiv förväntan. Intill dess dock, låter jag mig vara tacksam för möjligheten att ens få tänka tanken.